Välkommen

kära Landgörstvän!

Vad roligt att du tittade in.
Det här är en blogg som rör sig i omloppsbana runt boken, figuren och fenomenet Landgörst. Alldeles strax, om någon månad, kommer boken att manifestera sig i en verklighet nära dig.
Då gäller det att se upp.
Landgörst har nämligen en förmåga att nästla sig in om man har garden nere. Det gäller att passa sig om man inte vill börja tänka, väldigt långsamt, på blankvers eller drömma om rosa jättekaskelotter (vilket i och för sig inte är så dumt – vi har gjort det från och till i fyra år).

Vad vi ska ha den här bloggen till vet jag inte riktigt, men jag vilar tryggt i förvissningen om att det kommer att visa sig. Är det någonting skrivandet av Landgörst lärt mig är det att vad som helst kan hända när som helst, men ingenting händer någonsin om man inte börjar.
Så vi börjar här, med förhoppning om att ni kommer att utnyttja det här utrymmet till att vinka, krama och ropa till mig, Lisa och varandra. Berätta oväsentligheter som efterhand visar sig vara det viktigaste någon av oss hört i våra liv. Eller så kan ni bara vila er – det vore nästan det bästa, om det gick att vila här. Internettet är så bullrigt på sina ställen.
Så följ eller bokmärka eller bara glöm bort sidan och återupptäck den igen, som av en slump. Kommentera gärna så mycket ni ids och orkar, så jag vet att ni finns – så ska ni få följa med på en resa utan like:

På havets stengrå botten far de fram,
vår Landgörst och en fasansfull madam.
Små djuphavsdjur som ser dem dra förbi,
de tänker att de ser ett trolleri
för båten, som låg fridfullt stilla nyss,
den far nu fram på undervattenskryss.
Den kränger och den svänger hit och dit,
den skrapas mot koraller och granit.
Den bågnar och den knakar och den kvider,
och i den sitter Landgörst tyst och lider:
”Min stackars båt, nu får du vad du tål…
och du som redan var så full av hål.”

Med värme,

Jesper Lundqvist