Litet Landgörstlexikon del 7: sjöstjärnor

Han säger till en sjöstjärna breve:
”Du är den sista stjärna jag får se
och fast du varken blinkar eller lyser
och inte heller värmer mig som fryser
så är jag ändå glad att du är här
och gör mig sällskap tills det hädan bär.”
Men sjöstjärnan vill inte höra på.
Hon vänder sig, sen börjar hon att gå.

Det finns en del bistra sanningar som man antingen lär sig eller undgår att lära sig när man går genom livet. Till exempel: allt är inte vad det ser ut att vara. Eller: man behöver inte vara trevlig bara för att man är ett djur. Sjöstjärnor är ett tydligt exempel på båda dessa sanningar. Denna till synes vänliga varelse, som med sin form får oss att tänka på hopp, vägledning eller ett ljus i mörkret, är i själva verket, tro det eller ej, helt ointresserad av mänskliga dilemman eller känslor. Det är häpnadsväckande, men så är det faktiskt.

Litet Landgörstlexikon del 6: Världens största gammalrosa val

På andra sidan kanten är så brant
och bråddjupt att när Landgörst tittar ner
så ser han bara mörker, inget mer.
Jo, kanske: långt där nere syns nåt stort
som simmar upp emot dom, rätt så fort.
Den fyller avgrundshålet, så total
är världens största gammalrosa val.

Alla er som peppat igång på Världens största gammalrosa val måste jag härmed göra besvikna: hon tar inte den plats i historien som ni tror, förväntar er och möjligen förtjänar. Jag menar: när hon är med är hon med, tro inget annat. Hon sveper in med dunder och plask, hon gör det hon ska precis på rätt sätt, och hon gör en fullkomligt enastående sorti. Men sedan är det klart. She doesn’t outstay her welcome, som man säger i den mer engelskspråkiga delen av världen.
Sörj nu inte för mycket över detta: Världens största gammalrosa val är trots allt ett däggdjur, och även om hon har världens största gammalrosa lungor lär ändå luften någon gång, någonstans, ta slut – och då dyker hon upp igen, lita på det!

Litet Landgörstlexikon del 5: Stora Havet

Så mycket vatten finns det på vår jord
att om man tappar något överbord
rätt ner i havet när man åker båt
så är det sällan nåt att göra åt.
Att hitta det man tappat, ja det går,
men bara om man letar tusen år,
om alla som man känner hjälper till,
om man har tur och om man riktigt vill.

Tänk så mycket dumt man lärde sig i skolan. Att det finns sju hav, till exempel. Det gör det ju inte. Det finns inte ens tre. Det finns bara ett enda, jättestort hav: Stora Havet. Detta beror på att allt vatten hänger ihop ( ”Men regn och Ramlösa då” , säger ni kanske nu, ”och tårar och tevatten?” - men det är ju bara vatten som lite tillfälligt är på vift, det kommer att återgå till Stora Havet i ett nafs, det förstår ni ju). Eftersom Stora Havet innehåller allt vatten som finns är det otroligt stort. Har man inte karta eller kompass är det rent hopplös att hitta land.
Länder ja – det finns förstås inga länder heller. Det är också något som någon uttråkad mellanstadiefröken hittade på en gång i tiden, och så liksom satte det sig, och så började alla rita linjer i sina kartböcker. Men det är en helt annan historia.

Litet Landgörstlexikon del 4: våg

På en sekund det blåste upp till storm.
Det reste sig en våg som var enorm.
Ja, tusen meter hög och lika bred.
”Den kommer krossa båten min till ved.”
Så tänkte gubben Landgörst där han satt
och längta mer än nånsin efter katt.

”Stor våg, liten våg, på havet finns det vågor”, sjungs det i visan, men visst krävs det väl ändå en rejäl landhöjning, ett rev eller liknande för att dyningarna ska förvandlas till vågor? Och ute på stora havet, där Landgörst sitter i sin båt, där är det väldigt djupt – vilket väl borde innebära att det borde vara tekniskt omöjligt för vågor att bildas, speciellt tusen meter höga och breda vågor?
Omöjlig eller inte, en våg dyker hur som helst upp, med allt vad det innebär. Jag förstår att jag som författare kan ses som medansvarig för denna våg – det är ju ändå jag som hittat på den. Till mitt försvar vill jag säga att den kom lika överraskande för mig som för Landgörst, och att jag har ägnat en stor del av de följande åren till att reda ut vågens konsekvenser för hans välbefinnande (vilket jag lyckades med till ca 47%).

Fotnot:
De här raderna om vågen skrev jag för övrigt för fyra år sedan, då minnet av tsunamin i Thailand var fyra år färskare än det är idag. Ni kan tro att jag blev förvånad när jag insåg att jag skrivit in en tsunami i historien. Det var då jag insåg att det inte var en barnbok vi gjorde (vilket jag förstås hade fel i – Landgörst uppskattas i olika grad av det tiotal barn som hittills hört historien. Men det är inte en barnbok i den bemärkelsen att den exklusivt vänder sig till barn. Landgörst vänder sig till alla. Sen blir han yr, vinglar och faller om ingen stöttar honom).

Litet Landgörstlexikon del 3: Li

I grund och botten liknar hon en dam,
men näbben tycks hon lånat av en gam
och tungan verkar stulen från en snok.
I händerna så håller hon en bok.

Ibland, när man känner sig riktigt ensam, känns det som att det skulle vara roligt att träffa precis vem som helst. Men så träffar man nån som Li och så inser man att man hade fel. Li tillhör arten byngel, en slags idémässig korsbefruktning av byråkrat och ängel. Bynglarna är en slags metafysiska vaktmästare, extremt fyrkantiga och oflexibla. De är dessutom oftast på ett ganska otrevligt humör eftersom de helst av allt vill göra något helt annat någon helt annanstans (till exempel sitta på krogen och äta oxfilé, dricka bärs och spela kort).
Det är bynglarna som ligger bakom uttryck som ”Det var bättre förr”, ”Efter solsken kommer regn” och ”Toaletten får endast nyttjas av betalande kunder”.
Li är – liksom de flesta bynglar – väldigt representativ för sitt släkte.

Litet Landgörstlexikon del 2: Landgörst (namn)

Han minns ej längre när han lämna hamn.
Det enda han minns säkert är sitt namn:
”Herr Landgörst”, ja det är han säker på
(fast lite tvivel finns där allt ändå).

Namnet Landgörst skapar en del bryderier, möjligen också obehagskänslor, hos en del människor (oftast sådana som är väldigt duktiga på att packa undan sina vinterkläder samma datum varje år). Och ja, det är ett ganska opraktiskt namn av ett antal skäl; det är exempelvis svårt att uttala, stava och registrera som domänadress.
Å andra sidan är det ganska unikt – vilket tillsammans med sin underlighet gör att man kan tycka att det kan passa vår sorglige protagonist.
Och för er som undrar: det finns en historia bakom namnet, som jag möjligen avslöjar om någon frågar. Men kanske inte.

Litet Landgörstlexikon del 1: Landgörst (karaktär)

I hjärnan finns det celler som är grå
och små och, just i Landgörsts fall, rätt få.
Hans huvud må ha skägg och va berest,
men inuti det växer tankar glest
och långsamt. Ofta tar det flera dar
att formulera frågor eller svar.

Kan ingenting, vet ingenting. En världsomseglare utan roder, mast och ratt – eller segel, för den delen – i en båt full med hål. Ägare av äkta längtan, sorg, ensamhet och ett elände större än någon annans. Saknar i historiens början mening, mål och minne, finner möjligen någon av sakerna, men inte alla, under resans gång. Ger hopplösheten ett ansikte; kanske ett du känner igen – om du rakar av honom skägget.

Litet Landgörstlexikon del 0: Introduktion

Jag vet inte hur Lisa gör när hon gör bilder, men när jag skriver är det sällan så att jag ”bara hittar på” – upplevelsen jag har är snarare att någonting berättas för mig; att skriva och läsa flyter ihop och det går inte att säga när det ena börjar och det andra slutar.
Speciellt har det varit så med Landgörst – kanske för att den är skriven i en sådan tydlig form, kanske för att det är en berättelse som ligger väldigt nära min egen kärna och således är någonting jag verkligen behövde berätta för mig själv.
I vilket fall som helst: under de år som berättelsen växte fram vecklade också en värld ut sig inom mig – en värld full med karaktärer, platser och ting, en värld som snart var större än själva berättelsen. Detta är inget konstigt, utan någonting som händer i all bra litteratur (tror jag). Men eftersom Landgörsts värld är så – vågar jag skriva mytologisk? – har jag inte kunnat hjälpa att jag inte kunnat sluta fundera på vad och vilka dessa karaktärer, platser och ting är och kommer ifrån, och eftersom steget från att tänka till att skriva för mig sällan är särskilt långt föddes snart tanken på ett litet lexikon.
Tanken var att skriva det för min egen skull – och för Lisas. Men så gick jag en promenad idag och kände att det skulle kunna vara något för bloggen också. Så, från och med idag (och fram till ett som alltid okänt tills vidare) förklarar jag ”Litet Landgörstlexikon” öppnat!
Min förhoppning är att fördjupa förväntningarna på en kommande läsupplevelse, inte förstöra densamma – därför kommer jag att ligga så lågt med spoilers jag kan, vilket möjligen ibland gör inläggen mer förvirrande än förklarande, vilket jag hoppas ni förlåter mig för.

Med värme,

Jesper

PS
Anade ni ett världsrekordsättarförsök i användandet av stavelsen ”för” i sista meningen anade ni riktigt.

DS

Välkommen

kära Landgörstvän!

Vad roligt att du tittade in.
Det här är en blogg som rör sig i omloppsbana runt boken, figuren och fenomenet Landgörst. Alldeles strax, om någon månad, kommer boken att manifestera sig i en verklighet nära dig.
Då gäller det att se upp.
Landgörst har nämligen en förmåga att nästla sig in om man har garden nere. Det gäller att passa sig om man inte vill börja tänka, väldigt långsamt, på blankvers eller drömma om rosa jättekaskelotter (vilket i och för sig inte är så dumt – vi har gjort det från och till i fyra år).

Vad vi ska ha den här bloggen till vet jag inte riktigt, men jag vilar tryggt i förvissningen om att det kommer att visa sig. Är det någonting skrivandet av Landgörst lärt mig är det att vad som helst kan hända när som helst, men ingenting händer någonsin om man inte börjar.
Så vi börjar här, med förhoppning om att ni kommer att utnyttja det här utrymmet till att vinka, krama och ropa till mig, Lisa och varandra. Berätta oväsentligheter som efterhand visar sig vara det viktigaste någon av oss hört i våra liv. Eller så kan ni bara vila er – det vore nästan det bästa, om det gick att vila här. Internettet är så bullrigt på sina ställen.
Så följ eller bokmärka eller bara glöm bort sidan och återupptäck den igen, som av en slump. Kommentera gärna så mycket ni ids och orkar, så jag vet att ni finns – så ska ni få följa med på en resa utan like:

På havets stengrå botten far de fram,
vår Landgörst och en fasansfull madam.
Små djuphavsdjur som ser dem dra förbi,
de tänker att de ser ett trolleri
för båten, som låg fridfullt stilla nyss,
den far nu fram på undervattenskryss.
Den kränger och den svänger hit och dit,
den skrapas mot koraller och granit.
Den bågnar och den knakar och den kvider,
och i den sitter Landgörst tyst och lider:
”Min stackars båt, nu får du vad du tål…
och du som redan var så full av hål.”

Med värme,

Jesper Lundqvist